Därför gillar jag lejon trots allt

Ett lejon åt min favoritko Daisy. Ändå gillar jag dessa djur. På något sätt är de safarins grundbult. Har du inte sett ett lejon har du inte varit på safari.

Jag tror att det var en fredag. Kanske till och med en lördag. Min pappa Lennart kom inspringande i huset och ropade att ett lejon hade tagit Daisy.

Som jag har skrivit tidigare bodde vi på en farm i Kenya, strax utanför Athi River. Daisy var min absoluta favoritko. Vi hade två till men hon var finast. Jag hade testat att mjölka henne och hon hade liksom gosat med mig. Vem gillar inte sånt? Daisy var dräktig och skulle kalva inom kort, så hon var inte särskilt rörlig. Det var förklaringen jag fick när jag frågade varför lejonet hade tagit henne.

Uppståndelsen var stor på farmen och vi var många som sprang ut på vägen för att titta på den stora lejonhanen. På behörigt avstånd givetvis. Pappa hade tagit fram sina kikare och alla turades om att titta. Jag var jättearg både för att lejonet åt på min favoritko men också för att jag inte fick gå lika nära som alla andra.

Brakfesten varade i tre dagar. På sista dagen hade lejonet ätit sig mätt och hyenorna, gamarna och Maraboustorkarna kunde ta vid. Av Daisy återstod endast en liten benhög.

Ungefär så här gammal var jag när lejonet åt min ko Daisy. Bilden är tagen i trädgården i Athi River.

Trots att detta är en händelse som jag minns väldigt väl hyste jag egentligen inget större agg mot lejonet. Och jag bär inte på någon ilska mot lejon i stort. Det ligger i deras natur att äta andra djur och en dräktig ko är också ett byte. Faktum är att jag känner att en safari inte är komplett utan att jag sett ett lejon åtminstone en gång. Helst en hane men även honorna är coola.