2020 – ett år som vi helst vill glömma

20 december 2019 snubblade jag i en trappa på ett litet flygplatshotell i Nairobi. Smällen kändes in i kroppen och jag visste instinktivt att något var mycket, mycket fel. Det räckte med att ta en titt på min fot för att förstå att det var läge att ringa efter ambulans. På samma sjukhus där jag en gång föddes fick jag så beskedet. Båda benen i vänsterbenet var av, strax ovanför fotleden.

Foten och fotleden röntgades. Sen kom domen.

Samma kväll opererades jag. Ortopeden satte in en metallplatta och några skruvar och jag fick besked om att inte stödja mig på mitt nyfixade vänsterben på 6 veckor. Den stundande semestern på Lamu brann inne men en safari till Mara Naboisho trodde läkaren att jag skulle kunna klara av. Och det gjorde jag, även om det var jobbigt och smärtsamt stundtals. När vi väl kom hem till Sverige var det rehab och vila som gällde.

Där och då trodde jag inte att livet kunde bli mycket sämre. Tji fick jag. Ungefär samtidigt som jag började kunna röra mig fritt utan kryckor kom Coronapandemin och slog undan benen för oss. Bildligt.

Covid-19 har givetvis drabbat dem värst som blivit sjuka, gått bort eller mist sina anhöriga. Vårdpersonal världen över ska ha en eloge för det hårda arbete de utfört i denna svåra tid.

Men jag skulle ljuga om jag inte sa att vi också har blivit drabbade. Till en början blev jag mest orolig för de resor som var bokade i mars/april. Det gällde att boka om snabbt eller boka av snabbt. Sedan flyttades fokus till sommarens resor och vad som skulle ske med dessa. Samtidigt som oron i kroppen växte. Skulle det någonsin ta slut? Vad skulle vi göra om alla bokade av sina resor och vi inte fick tillbaka några pengar från våra partners i Afrika?

Nu har det gått nio månader och året har varit som det har varit. Alla resor som var inplanerade har bokats om eller bokats av. Det finns några som har skulder till oss, som vi kanske aldrig får tillbaka. Ovisshet skapar en oro hos mig, men jag har också lärt mig att det mesta löser sig. Fler lärdomar har jag tagit med mig från detta år, som jag skulle vilja dela med mig av:

• Det finns en oerhörd stor vilja inom turistindustrin att se till gästernas bästa. Med några få undantag har alla vi varit i kontakt med ansträngt sig å det yttersta för att ombokningar och avbokningar ska ske så smidigt som möjligt, trots att läget är tufft för oss alla.
• Att vara ärlig med att det är tufft är inget tecken på svaghet. Tvärtom, det kan vara en styrka att erkänna sin oro. Du gör det kanske lättare för någon annan att sätta ord på sina känslor. Många digitala möten som jag har haft med andra inom resebranschen har handlat om att checka av hur den andra mår. Detta oavsett om det är någon jag känner sedan tidigare eller inte. Det är fint.
• Människor reagerar väldigt olika inför svåra utmaningar som till exempel en världsomspännande pandemi. Vi behöver vara lyhörda för allas olikhet. Då fungerar kommunikation och samarbete bättre.

I dag är det exakt ett år sedan jag vaknade på Nairobi Hospital, morgonen efter den där operationen. Inte ens i mina vildaste drömmar kunde jag ana att det här året skulle bli så annorlunda.

Så här ett år senare är jag är tacksam för alla våra kunder, som visat så stor förståelse för att det varit en svår situation. Framför allt är jag tacksam att jag klarat mig det här året utan att bli sjuk, och att alla mina närmaste har hållit sig friska. Det är trots allt det viktigaste. Men det är också skönt att Afrikakompaniet överlevde detta jobbiga år. Vi har lärt oss hur vi tar oss an utmaningar och nu blickar vi framåt mot 2021, och hoppas att det bara kan bli bättre.